Här driver hon mjölkproduktionen på familjegården tillsammans med sina föräldrar Carl-Gustav och Gunilla. De har drivit gården i snart 40 år. I den tidigare ladugården krävde mjölkningen mer manuellt arbete och många tunga moment. När den nya anläggningen stod klar 2020 förändrades vardagen på gården. Robotarna sköter mjölkningen, fodret hanteras automatiskt och gödseln leds bort med hjälp av självflyt, men gården sköter sig inte själv. Foder ska odlas, skördas, köras in och fyllas på. Djur ska ses till, gångar hållas rena och tekniken fungera. Ibland blir det robotlarm, foderlarm eller så krånglar gödselroboten. Ansvaret finns kvar, även när arbetssätten förändras.
Men tekniken ersätter inte blicken för djuren.
– Jag är med korna sju dagar i veckan. Man får anpassa verksamheten efter hur de är. Man lär känna dem, säger Cilla.
Ladugården rymmer 150 mjölkkor och 40 sinkor. Djuren går löst och söker sig själva till mjölkrobotarna, ofta runt tre gånger om dagen. För Cilla handlar mjölkproduktion inte bara om rutiner, maskiner och liter. Det handlar om att lära känna korna som individer.
Några är mer framåt, andra mer försiktiga. Vissa behöver mer tid efter kalvning, andra behöver vila eller komma undan flocklivet en stund. I ladugården finns särskilda utrymmen för kor som behöver återhämta sig i lugn och ro.
– De får chilla i en egen hörna, säger Cilla med ett skratt.
Cilla pratar snabbt, skrattar ofta och växlar lika lätt mellan vardagliga detaljer och tydlig respekt för djuren. Korna är stora och starka djur. De är ofta lugna och nyfikna, men också flyktdjur.
– Många tror att kor bara är snälla och nyfikna. Men man ska ha respekt för dem. Blir en rädd flyr alla, säger hon.
Den respekten har hon med sig hemifrån. Carl-Gustav och Gunilla har alltid varit måna om djuren, berättar Cilla, och omsorgen har följt med in i nästa generation. I dag är det framför allt Carl-Gustav som sköter lantbruket runt omkring, Gunilla som sköter kalvarna och Cilla som basar över mjölkkorna och den nya anläggningen. Under besöket är Carl-Gustav ute och kör gödsel med sin John Deere-traktor, ett arbetsredskap han gärna pratar om och visar.
Generationsskiftet ska ske stegvis, men “gubben är envis”, säger Cilla och skrattar. Ingen har helt klivit av, men rollerna har förändrats. Carl-Gustav och Gunilla äger fortfarande allt, men mjölkproduktionen är Cillas område. För henne har det varit viktigt att föräldrarna ska kunna varva ner efter många år av tungt arbete.
– Jag unnar mina föräldrar att få varva ner, kunna ta en sovmorgon och inte slita på sina kroppar lika mycket. Att mamma kan påta i trädgården och pyssla med sånt som hon uppskattar, säger Cilla.
Föräldrarna finns också kvar som ett viktigt stöd i vardagen. Cilla är trebarnsmamma, barnen är aktiva i idrott och livet på gården följer inte kontorstider. När arbetet är intensivt behövs ibland hjälp med mellanmål, skjutsar och allt det där som får familjelivet att gå ihop.
Vägen hem till gården var inte helt självklar från början. Cilla gick lantbruksgymnasiet i Kalmar, men ville också se sig om. Hon arbetade på flera andra gårdar, bland annat på norra Öland, innan familjen bestämde sig för att bygga en ny mjölkanläggning hemma i Lunda.
Att bygga nytt var ett stort beslut, både ekonomiskt och praktiskt. Men med det nya stallet blev riktningen tydlig. Cilla kunde komma hem och driva mjölkproduktionen på ett sätt som passade både henne, djuren och gårdens framtid.
I besättningen syns också Cillas intresse för avel. Bland de stora djuren i ladugården rör sig både svarta och bruna kor, och här och där dyker en mindre ras upp bland huvudena i flocken. En fjällko, till exempel. För Cilla är variationen både ett intresse och ett sätt att utveckla besättningen.
– Det är en hobby. Jag tycker det är kul med olika raser, säger hon.
Bakom intresset finns mycket kunskap. Cilla berättar gärna om gårdens tänk kring framtidens avel. De svarta korna är ofta avlade för hög mjölkproduktion, medan de bruna kan vara tåligare och hålla bättre över tid. Själv vill hon kombinera egenskaperna: starka ben, bra hållbarhet och god mjölkproduktion. Målet är kor som fungerar i vardagen på gården och kvigor som klarar av att beta på det öländska alvaret.
Mjölken från gården levereras till Arla. En stor del av mjölken från Öland blir ost, berättar Cilla. Själv känner hon tydlig skillnad på mjölk och mjölk.
– Jag gillar faktiskt bara vår mjölk. Jag har vant mig vid den smaken hela livet, säger hon.
Gården är också en del av bygden runt omkring. Familjen är engagerad i bland annat bygdeförening, hembygdsförening och fotbollsförening. Cilla beskriver sig själv som social och brinner särskilt för barn och unga. Varje år tar gården emot omkring 200 elever i årskurs 1 och 7.
Hon tycker om att visa var mjölken kommer ifrån. Barnen ställer ofta raka, nyfikna och relevanta frågor. För många är besöket ett första möte med lantbruket på nära håll.
Framåt skulle Cilla gärna vilja ha kalvarna i anslutning till den nya anläggningen. I dag finns de en bit bort i det gamla stallet, vilket fungerar bra, men innebär extra transporter och fler arbetsmoment. En sådan förändring skulle göra vardagen smidigare, både för människor och djur.
I ladugården i Lunda finns robotar, ljusa gångar och nästan 200 djur att hålla koll på. Men tekniken gör inte arbetet mindre beroende av människor. Den gör bara blicken för djuren ännu viktigare. När korna rör sig lugnt mellan foderbord, liggplatser och mjölkrobotar är det lätt att förstå vad Cilla menar. Här är tystnaden inget tomrum. Den är ett tecken på att mycket fungerar.